|
|
 | Parker
Grandessa Tissen |
|
|
| Sveriges bästa New York-punkare är tillbaka |
Kom på mig själv med att försöka skriva en Parker-recension utan att nämna Ramones och Blondie. Det går inte. Så nu har jag nämnt dem.
Eva, Carlos och Klaus Parker (alla som tror att det är deras riktiga namn räcker upp handen) har tagit på sig solglasögonen igen och är tillbaka med ett nytt album och vänner av deras andra plattor kommer säkert att känna sig som hemma. Parker har fortfarande samma fina känsla för skramlig pop, naiva texter, snygga melodier och coola arrangemang. Vad som möjligtvis känns nytt i jämförelse med till exempel "Delusions of Grandeur" är en svärta som inte varit lika påtaglig tidigare. Det är som om de denna gång tagit till sig lite post-punk med hårda kanter förutom det "gamla vanliga" gladpunkiga. Tydligast märks det i låtar som "Fly me to the moon" och "Loser" som alltså i alla fall musikaliskt visar upp en mörkare sida av Parker. Texterna är dock fortfarande charmiga bagateller med en ofta rejäl dos svart humor i botten.
Eva Parker tycks dessutom ha bejakat sin svengelska ordentligt vilket får mig att ana en trend. Är den perfekta engelskan inte längre ett mål för svenska artister? Parker och Anna Ternheim är början - jag väntar spänt på fortsättningen. Ska den svenska accenten bli ett varumärke i stil med Arnold Schwartzeneggers österrikiska brytning?
Hur som helst - det finns gott om bra låtar på "Grandessa Tissen". I "Boy in between" och "I know you're not the one" får de verkligen till framför allt starka refränger och gitarrerna i dova "Fly me to the moon" är riktigt tjusiga. Riktigt lika knockad som jag blev av "Delusions of grandeur" är jag åtminstone inte än men Parker har definitivt lyckats igen. Och i singeln "Gonna kill that man" har vi äntligen fått lämplig bakgrundsmusik till Valerie Solanas "Scum Manifest".
Bara en sån sak. |
|
  Niclas Gustafsson 2004-12-05 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|