|
|
 | Slade
Slade In Flame |
|
|
| Varför I Helsike Missade Jag Den Här? |
Den enda spelfilm gruppen Slade medverkade i var denna. Slade In Flame hade premiär hösten 1974 och jag såg den aldrig.
Personligen tror jag inte ens jag var i närheten av en biograf som visade den. Slade var aldrig så stora i Sverige att deras bolag satsade på en storpremiär av rullen i Skandinavien.
Säkerligen ett korrekt beslut. Jag var allmän rockfan men skulle definitivt då aldrig ens brytt mej om en Slade-konsert (eller film) om jag så fått biljetten gratis. Jag tyckte de gjorde hyfsade singelplattor, men i övrigt brydde jag mej inte.
Skillnad var det i England. Där var Slade så populära att skolorna arrangerade biografvisning av filmen och bussade eleverna dit. Klass efter klass. Förmodligen var det enklare än att eleverna skulle skolka bara för att se filmen.
Fast frågan är väl vilket utbyte ungarna fick?
Slade representerade ju ”good time”, ständig närvaro i TV-programmet Top Of The Pops och en närmast obligatorisk närvaro i toppen av hitlistan med sina singelplattor.
Så vad de unga fansen väntade sej var en glamrockvariant av A Hard Day´s Night. Vad de fick var något helt annat. En film som TV-producenten Robin Nash beskrev som ” a good film, but a mistake”.
För manuset till Slade In Flame handlar om gruppen Flame. En kvartett vars karriärbeskrivning inte är den ljusaste men säkert är identisk med mängder av engelska 60-talsgruppers. Jag betvivlar att Slademedlemmarna själva hade kunskapen om mycket av det filmen berättar. Men det hade sannerligen såväl filmens producent som co-producent. De gamla Animalsmedlemmarna Chas Chandler och John Steel. Otvivelaktig är det de båda som levererat storyn. För den skulle precis lika gärna kunnat ha handlat om dem.
The Animals hade en rad hitsinglar, turnerade runt hela klotet och när karriären var slut upptäckte de att det de fått för besväret var ett bankkonto vilket innehöll några hundra pund.
Med den kunskap jag idag har om engelsk pophistoria blir upplevelsen av filmen smått fantastisk. Noddy Holder dyker upp som sångare i en gruppe med namnet The Undertakers. En grupp som fanns i verkligheten, kom från Liverpool och som i likhet med filmgänget åker runt i en gammal likbil. Holders insats i gruppen är helt och hållet baserat på imagen hos den engelske skräckrockaren Screaming Lord Sutch.
Att det managerpar som sedan åtar sej att matcha gruppen Flame till de stora sammanhangen helt är baserade på Animals gamle manager, en av de största skurkarna i engelsk pophistoria, Mike Jeffreys. Ja, det är ställt utom allt tvivel. Att gruppen sedan föll samman när de stora framgångarna (och pengarna) dök upp. Det hände ju också alltför ofta i den bistra verkligheten.
Men man förvånas inte ett smack över att filmens handling inte föll engelska tonåringar i smaken. I alla fall inte i 70-talets mitt.
Men personligen är jag djupt imponerad av den här rullen. Att sedan låtmaterialet, skrivet av Holder/Lea, består av de bästa 60-talspastischer jag någonsin hört. Det gör sannerligen inte saken sämre.
Gruppmedlemmarnas skådespelarinsatser är också imponerande. Att man dessutom var tvungna att göra hela jobbet på sex veckor. Detta inklämt mellan inspelningen av filmens soundtrackalbum och en USA-turné. Det gör mej ännu mera imponerad.
Att filmen sedan blev slutet på Slades kärleksaffär med den engelska publiken är ett ledsamt faktum. Men sådant händer lätt när större delen av beundrarskaran ligger i den nedre tonåren.
Slade gav ju inte upp utan kom tillbaka en bit in på 80-talet. Så Slade In Flame kan ha sett som ett karriärmisstag 1974. Men nu, över trettio år senare, är det faktiskt en av de bästa engelska popfilmer jag någonsin sett.
Tidningen Mojo beskriver den som ”The Citizen Kane of british pop pics”. Jag ber bara att få instämma med föregående talare.
|
|
  Lennart Wrigholm 2007-05-01 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|