|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
 | Kill Hannah
Wake Up The Sleepers |
|  |
|
|
| En röd tråd av känsla |
Jag älskar ju Kill Hannah. För mig är de den perfekta mixen mellan allt jag gillar: elektronica, pop, alternativ rock, synth och emo… ja, ni fattar.
När jag hörde dem första gången för ett år sedan kunde jag aldrig ha trott att de hade hållit på sedan 1993 och redan släppt sex album. Jag trodde väl inte att de var en dag över 23. Om det säger mest om min totalt obefintliga åldersuppfattning eller det faktum att jag inte vill inse att jag redan har gått miste om så mycket under alla år vet jag inte. Men snacka om att ha missat något. De har ju sedan också kallats Chicagos mest välbevarade hemlighet, och alltså aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Men man kan gott säga att det här bandet har utvecklats genom åren, från de första årens mörka, nästan grungerock i stil med Nirvana till något mer och mer modernt och elektroniskt. Dock så har det alltid varit med en skinande, unik, röd tråd av känsla - allt de har gjort har känts så äkta. Och ja, det gör det fortfarande. Sårbarheten och mystiken som ju är Kill Hannahs signum finns fortfarande där minst lika mycket som innan, men har aldrig visat sig lika väl i skivformat som på scen. Men med tanke på live-känslan som fångats mer på det här albumet än tidigare ska det bli spännande att se hur mycket låtarna faktiskt kan växa framför en publik.
Förväntningarna på ”Wake Up The Sleepers” var höga, men lätt infriade. De har inte tagit några större steg ifrån de senaste albumen utan håller sig till det omisstagbara sound de har funnit - bäst represesenterat av spåren ”Acid Rain” och ”New York City Speed”. Men framför allt, trots så många år bakom sig är det skönt att Kill Hannah fortfarande känns så fräscha. De har hittat ett balanserat sätt att växa utan att på något sätt bli övermogna. Enligt min beräkning är de fortfarande nyss fyllda 24, med mycket kvar att ge. |
|
  Rosanna Rundlöf 2009-09-29 |
|
|
|
|
|
 |
|
|