|
|
 | Linda Malmström
Red Valley |
|  |
|
|
| Vacker är inte detsamma som trovärdig |
Gillian Welch, Aimee Mann, Alison Krauss. Och Sophie Zelmani här hemma. Det finns få kvinnliga singer-songwriters som har lyckats nå ut till den breda publiken. Förutom starka och låtar och en lämplig skrud att klä sångerna i, produktion alltså, är det ofta en distinkt, säregen, personlig och uttrycksfull röst som är skillnaden mellan succé och anonymitet.
Red Valley, den begåvade och mångsidiga Uppsalatjejen Linda Malmströms andra platta, är sympatisk och välgjord. Här finns flera seriösa försök att odla en dos mystik och en lika stor dos highwaymystik.
Men för att lyckas i den stenhårda konkurrensen inom detta smala fack krävs en röst med auktoritet. En personlig röst. En röst som är säregen, speciell och kan bära en historia. Bra country handlar mer om än trovärdigt historieberättande än om skönsång. Linda Malmströms akilleshäl är att hennes röst inte kan växla mellan olika lägen. Butterfly ska skildra lycklig förälskelse, men rösten gör inte texten trovärdig. Den är lika enformig och monoton som på övriga sånger. Stel och steril. Saknar räckvidd. Det låter sällan som om Linda Malmström tror på det hon sjunger om.
Visst är det vackert stundtals, det är inte det. Som i utsökta For a while till exempel. Där träder det utmärkta kompbandet in och körar snyggt till ett luftigt, svängigt countrykomp. Skivans inramning, det vill säga band och produktion, gör den intressant och lyssningsbar. Men ändå lyser bristerna igenom. Linda Malmströms röst känns stundtals lite för manierad och det blir ganska trist att lyssna efter ett tag.
Den jordnära produktion, tempoväxlingarna, och de välskrivna texterna till trots:
det finns få anledningar att spela den här skivan om och om igen. |
|
 Jörgen Boman 2006-06-11 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|