|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
 | Sofia Talvik
Street of dreams |
|  |
|
|
| Bättre än prisade konkurrenter |
Skivan inleds med Its silly now to say, ett brev, eller en hälsning till en gammal kärlek. Ett effektivt sätt att locka in lyssnaren in i ett lågmält, men ändå väldigt omskakande album.
Street of dreams är Sofia Talviks andra skiva. Den första, Blue moon, hyllades unisont av en enig kritikerkår. Nu visar det sig att den lyckade debuten inte var en tillfällighet. Den svåra "andraplattan" är precis lika bra, kanske till och med bättre. Förklaringen ligger i rösten och i modet.
Den spröda rösten är hennes främsta vapen. En sylvass, men ändå spröd Joni Mitchellstämma som bär fram berättelserna på ett naturligt sätt. De modiga texterna består av knivskarpa iakttagelser Här finns en eftertänksamhet, ett sorgligt vemod över dagar som gått. Talvik har modet att inte hålla tillbaka, skivans största stunder är också de mest nakna och självutlämnande.
Det hörs att Sofia Talvik kan sin Joni Mitchell. Soundet ligger nära Mitchells milstolpe Blue. Undantaget från den formeln är Its just love, förstasingel och en duett med idolen Bernard Butler. Its just love är ett avbräck, ett tyngre, lite rockigare spår än resten av skivan. Ett perfekt singelval, men knappast en låt som ger insikt i hur resten av Street of dreams låter.
Invändningen ligger i skivans längd. 13 låtar fördelade över 44 minuter är i längsta laget. Det ställer stora krav på lyssnaren att hålla koncentrationen. Tre fyra låtar kortare hade denna skiva varit ett ännu tyngre slag i magen.
Anna Ternheim, Frida Hyvönen, och Sofie Zelmani räknas som drottningar på den svenska kvinnliga singer-songwriterscenen. Det är smått obegripligt och orättvist att Sofia Talvik ännu inte nämns i samma andetag som dem. Street of dreams borde bli hennes stora genombrott. |
|
 Jörgen Boman 2007-02-14 |
|
|
|
|
|
 |
|
|