|
|
 | Panda Bear
Person Pitch |
|
|
| Panda Bear har funnit popmusiken |
Trots att Animal Collective redan på "Feels" serverade sprudlande popmusik (om än i just Animal Collective-tappning) var det förvånande när jag först hörde smakprov från Panda Bears nya och andra album "Person Pitch" samt låtar från Avey Tares kommande alster (inklusive det här samarbetet med Kìa Brekkan). De tidigare så noisiga och experimentella Brooklyn-gossarna visade sig plötsligt ha oanade förmågor att skriva, något så när, renodlade poplåtar utan att mista sin artyfarty touch. Förstås.
Noah Lennox, alias Panda Bear, har lämnat New York för Lissabon där han mest verkar ta det lugnt med frun och se på sjungande och dansande franska pingviner på youtube med sin dotter. "Person Pitch" bubblar av denna lycka och resultatet är fantastiskt. Att ligga och lapa sol på stränderna i Portugal verkar ha väckt strandpojken i Panda Bear till liv och Brian Wilson känns närvarande under stora delar av albumet.
Panda Bears solodebut "Young Prayer" från 2004 var ett stillsamt album som luktade mylla och akustiska gitarrer. "Person Pitch" skiljer sig mycket från sin föregångare och påminner betydligt mer om det Animal Collective har gjort under de senaste åren, fast med färre trummor och med betydligt mer melodier och röstharmonier. Panda Bear har grävt fram Animal Collectives popådra och visar nu stolt upp den men att tala om ett konventionellt popalbum vore fel. Många skumma ljud rör sig fram och tillbaka i ljudbilden samtidigt som musiken fortfarande ofta bygger på någon kort och monoton sampling. Skillnaden nu är att Panda Bear backar upp den med Beach Boys-körer och tamburiner. Det ligger också väldigt mycket eko och reverb i produktionen och det låter ungefär som många journalister påstått att Ariel Pink låter. Skillnaden är att Panda Bear gör det bra.
"Person Pitch" är ett överraskande bra album. "Comfy in nautica", "Bro's" och delade "Good girl/Carrots" är briljanta låtar och två av dem är över 12 minuter långa. Ett av albumens finaste spår ryms också i betydligt kortare, drygt 5 minuter långa, "Take Pills" som inleder som en stillsamt vaggande ballad men halvägs genom letar en lycklig liten basslinga från 60-talet sig fram och årets finaste musikaliska stund infinner sig när Panda Bear struttigt och leende konstaterar att han inte längre behöver ta några piller. Det är så fantastiskt fint.
2007 har inlett riktigt bra med fina släpp från The Shins, Of Montreal, Andrew Bird, Hannu, Radical Face och ett par stycken till och mer är att vänta (Arcade Fire, Dominik Eulberg, Modest Mouse). Det lär dock dröja ett tag innan något album knuffar ut "Person Pitch" i skymundan. "Person Pitch" är ett album som gör dig lycklig och är lika perfekt att vakna upp till som att somna in till och som förgyller den meningslösa transportsträckan däremellan. Panda Bear får dig att tro på popmusik igen. |
|
  Alex Regnér 2007-03-12 |
|
 |
|
|
|
 |
|
| Betyg |
 |
| Bolag/Distributör |
| Paw tracks/Border |
| Utgivningsår |
| 2007 |
| Genre |
| Folkmusik, Indie, Pop |
| Artist/Grupp land |
| USA |
|
|
 | Låtlista |  |
|
|
|
|
|
|
|
|