|
|
 | Peter Doherty
Grace/Wastelands |
|  |
|
|
| Genialiskt eller bara sömnigt? |
En något fräschare Pete Doherty tillbaka. En Pete som med sin soloskiva ryckt sig i kragen, lagt till ett R och därmed skaffat sig ett ordentligt namn. Eller egentligen - gått tillbaka till sitt ursprungliga namn. Huruvida det har betydelse för musiken får vara osagt men på något sätt symboliserar det utvecklingen från Libertines/Babyshambles till solokarriär.
För det här är betydligt lugnare och mer sansat än vad vi tidigare har förknippat med Pete. Det är nu mer vuxet, och den skitiga rock’n’rollen har här avskalats till inte mycket mer än tillbakalutad myspop. Men som tur är - när bara musiken räknas och får ta plats blir det så mycket tydligare vilken fantastiskt skicklig låtskrivare Pete faktiskt är. Något som annars ofta inte får den uppmärksamhet den förtjänar, på grund av alla diverse skandaler.
Jag vet inte exakt hur hans lägesrapport ser ut just nu, men man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att han fortfarande finns vid liv. Hans ansikte är likblekt och hela Pete är ungefär lika levande som ett spöke. Dock tycks inget hindra honom från att fortsätta göra fantastisk musik. Det är vackra, och framför allt väldigt ärliga låtar hela skivan igenom. Men det blir ibland för mycket av det samma och det blir allt för ensidigt. Som att repeata överskattade ”Albion” om och om igen.
Då är frågan om det är genialiskt eller bara sömnigt?
Helhetsresultatet hamnar någonstans däremellan. Ingen annan än Pete kan bära upp den så kallade Pete-hatten, och lika väl kan ingen annan än Pete lyckas få så sömnig, småsluddrig musik att fortfarande vara intressant. Själv föredrar jag helt klart rock’n’roll-Pete framför den ordentliga Peter, men det är ändå helt godkänt med en avstickare till den lugnare sidan då och då.
Förhoppningsvis så får han leva länge till så han kan fortsätta göra musik som ingen annan än Pete kan göra. |
|
  Rosanna Rundlöf 2009-07-05 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|