|
|
 | Punk Of Country
Leaving The Trees Behind |
|
|
| Suck...ännu en svensk bra debut... |
Namnet är intressant. De spelar varken country eller punk, rakt översatt skulle det kunna betyda "landsortsgrabb", men de kommer från Göteborg. Har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar namnet eller inte, men däremot tog det inte lång stund att falla handlöst för bandet.
Skulle man ge sig på att försöka kategorisera kan man i alla fall konstatera att det är betydligt mer punk än country i deras pop. En blandning av bob hund och Pixies men betydligt mer tyglade. Stark och catchy pop med extremt markerade klaviaturer. Jag vet inte om ni har råkat ut för samma sak, men jag har i alla fall en kompis som då och då försöker pracka på mig symfonirock från 70-talet. Han lyckas aldrig, ger sig heller aldrig. Men där kan man faktiskt höra klaviatur som påminner om Punk Of Countrys, och i det här bandets tappning låter de betydligt mer uthärdliga. Nej, symfonirock kan man inte heller kalla det. Punk Of Country gör korta låtar med känsla för melodi och energi, mestadels upptempo, men även med meditativa stunder. Det här är ett mycket starkt album från den stämningsfulla öppningen "Waltz for Orust" över riktigt bra låtar som "My happy days" (80-talsnostalgi, har The Pinks någonsin omsjungits lika kärleksfullt förut?), "Take me on", "It ends tonight" och...tja, the hits just keep comin'. Textmässigt gillar jag "To never be truly happy" bäst - en lugn låt med fin melodi som berättar en liten historia om total ensamhet. Mycket vacker.
Punk Of Country lyckas avsluta det svenska musikåret på ett mycket värdigt sätt. Ett år när det kommit en hel del starka debuter placerar sig Göteborgsbandet långt fram. Och låttexter om Donkey-Kong och Sodastream-maskiner är jag övertygad om att det finns ett uppdämt behov av. |
|
  Niclas Gustafsson 2004-12-22 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|