|
|
 | Takida
The Darker Instinct |
|  |
|
|
| Inget nytt men fortfarande en leverans |
Takidas senaste släpp The Darker Instinct har blivit totalsågad i dagspressen men samtidigt hamnat högst i topp på den svenska albumlistan. Jag vet inte om det är ett dåligt betyg till den svenska kritikerkåren eller det svenska folket? Klart är i alla fall att albumet inte förtjänar en enad sågning och inte heller topplatsen på den svenska albumlistan.
Det finns dock svar till varför det ser ut som det gör. Om man ser över vilka som recenserat skivan, exempelvis ”hårdrockaren” Linnea Olsson för SvD:s räkning, som man kan tycka lite vad man vill om, men rätt kvinna att recensera ett album av Takida är hon väl ändå inte? Det finns även förklaringar till att albumet hamnade i toppen på den svenska albumlistan. Takida ersatte Sarah Dawn Finer och hennes Moving On, ett verk som säkerligen hade gjort sitt på listan. Tidigare namn på listan är Scotts. Det kanske säger något om kvaliteten på listan?
Men över till recenserandet… Takida vågar varken pröva på något nytt eller redovisa mörkare låtval som tidigare utlovat. Detta hör till skivans större svagheter. Gillade man inte Takida förut så gillar man inte Takida nu heller. Och visst, det är givet att Takida inte är – och nog aldrig kommer att bli – ett band som kommer att slå dig med häpnad och göra dig till musikaliskt religiös, men att leverera kan dem och grabbarna gör alltid sitt jobb. Jag är dessutom beredd att hävda att Robert Pettersson har en av Sveriges bästa röster, även om han sällan får ut den, mycket på grund av svaga låtar och ett för svagt band därbakom.
The Darker Instinct är lika hyperkommersiell och på så sätt även lika tråkig som bandets tidigare material, men med låtar som ”Never alone always alone”, ”Trigger” och ”Tonight” förtjänar Takida en klar tvåa i betyg. Men heller knappast mer än så. |
|
  Jacob Ottoson 2009-09-28 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|