|
|
 |
| Ett okej avsked |
| At the Gates gör sin sista Stockholmsspelning någonsin och visst får man rysningar och diggar lite extra när man väl får det bekräftat. De gör inget ovärdigt avsked, men bara ett okej. Någonting säger mig att det här ändå inte är slutet… |
|
Efter tolv års väntan står de svenska hardcorehjältarna At the Gates på en scen i Stockholm igen, eller nästan tolv år som frontmannen Tomas Lindberg korrekt ändrar sig till. De spelade ju på Debaser Medis dagen innan också. Samma gamla visa då som nu; inför slutsålda portar och ett hav av gamla och hängivna fans. Den enda skillnaden är att även knattarna hälsas välkomna dag nummer två. Det är dock inte många minderåriga som kommit för att njuta av att få se At the Gates sista Stockholmspelning någonsin, bandet har uppenbarligen varit lite för frånvarande de tolv senaste åren för att ynglingarna ska ha kunnat fatta tycke.
At the Gates hyllas dock inte som hjältar, åtminstone inte inledningsvis. Om det beror på att publiken är söndermalda av två mindre bra förband eller för att de inte känner av att det är en speciell dag lär jag aldrig lyckas bolla fram svaret på. Bandet ger i alla fall allt och förtjänar jubel, jubel och jubel. Det är verkligen häftigt att se att de fortfarande har spellust och att de gjort denna återföreningsrunda bara för fansen.
De lyfter fram godbitar som ”Raped by the light of Christ” och “The burning darkness” och stämningen rycks genast upp flera snäpp. Publiken är som galna och det är nog ingen som står still, jag har svårt att se att någon i den främre träffen lämnade spelningen utan att vara genomsvettig. Men i takt med att benen domnar och sinnet vaknar till liv, desto sämre känns spelningen. Live blir det väldigt tydligt hur enformiga At the Gates låtar är och i slutändan blir Tomas Lindbergs skrikgrowl väldigt tradigt att lyssna på. När inte heller någon annan i bandet lyckas få liv i spelning måste jag tyvärr dödsförklara den. Det märks ändå att tolv år är mycket och att bandet tappat en hel del av sin livesamvaro.
Dessutom håller de på alldeles för länge. Med så pass korta låtar som At the Gates har borde de rimligtvis bara hålla på en fyrtio minuter för att inte tappa intensiteten som är så viktig när man spelar den typ av musik som bandet gör. Jag kan visserligen förstå att de vill behaga alla och hinna med många av deras låtar, men att spela i nästan dubbla maxtiden leder till förvirring och en känsla att det borde ha tagit slut redan långt innan det egentligen gör det. När man inte heller får något direkt mellanprat (läs avskedstal) eller några andra pauser och överraskningar tappas fokusen markant. Jag blir helt enkelt förbannad, jag hade väntat mig så mycket mer av bandets sista spelning i huvudstaden.
Inför At the Gates absolut sista låt någonsin i Stockholm varnar Tomas Lindberg för en viss känsla av ståpäls. Och visst får man rysningar och diggar lite extra när man får det bekräftat, att At the Gates verkligen aldrig mer kommer att sätta sin fot på en scen i Stockholm igen. En ny era inleds, en utan At the Gates. De gör inget ovärdigt avsked, men bara ett okej. Någonting säger mig att det här ändå inte är slutet… |
|
  Jacob Ottoson 2008-09-08 |
|
 |
|
|
|
|
|